TjatMaja

Först och främst: VARNING: Detta är ett långt inlägg.

Okej, nu börjar det blir jobbigt med alla dagens inlägg, I know.
Men jag tänker inte be om ursäkt för det är MIN blogg... Passar det inte så strunta i att läsa.


FUNNY THING: Jag ville skriva Ge fan i att läsa, istället för strunta i att läsa, men sen mindes jag att pappa läser min blogg och ändrade till strunta.
Är det inte lite knasigt?
Pappa svär. Jag svär säkerligen ibland i pappas närvaro. Men det tar emot att skriva en svordom när han kan se att jag skrivit denna svordom.
Det är väl den där "jag lovar, jag är världens bästa flicka-genen" som tar emot.


Jag vet inte varför egentligen, för i mitt lilla liv så är faktiskt svordomar nästan det mest oanständiga som finns och jag använder mig mestadels bara av dem när jag blir antingen väldigt upprörd eller när jag slår mig. När jag var i tonåren svor jag vitt och brett, sen blev jag gammal och insåg att det gav mig ingenting att slänga ur mig en svordom i varje vardagsmening. T.ex. "Vad fan, om vi skulle ta och pallra våra feta rövar till den där jävla affären.!"
Däremot ger det mig väldigt mycket att svära när jag slår mig.
Sen jag slutade svära titt som tätt för ca 8-9 år sedan så hjälper det mig definitivt när jag råkar slå mig.
Innan, om jag råkade slå fotknölen i nånting och svor, så blev jag bara ännu mer arg. Nu däremot när jag slår fotknölen och slänger ur mig SATANS-JÄVLA-ANKSKITSPRUTTS-HELVETE... så känns det betydligt bättre. När jag inte ger utlopp för mina "inre svordomar" i tid och otid så hjälper de faktiskt till när jag väl behöver dem, och det är ju bra, då jag förmodligen har världens lägsta smärttröskel.


Det jag egentligen ville komma fram till är att jag inte riktigt vet om det är bra eller dåligt att vara denna präktkärring.
För jag är en präktkärring.
Jag står vid den röda gubben vid övergångsstället och stampar, även om alla andra springer över för att "närmaste bil är 20 meter bort", jag tänker på allt som kan hända (tänk om knät viker sig, tänk om jag halkar)
Jag blir Helt hispig när vissa människor får för sig att provsmaka på smågodiset/vindruvorna i affären utan att betala. (Herregud, det är ju olagligt)
Jag blir till och med hispig fast jag är oskyldig. Igår, när jag och Christina gick in på obs så tjöt det om oss. Vi tittade frågande på varandra. Jag tog upp min tröja jag precis köpt från Vila för att kolla att det tagit bort larm-grejen, det hade dom. Vi sa till kassörskan i första kassan att det tjöt om oss. Hon sa -hm... har ni lånat biblioteksböcker?
Jag visade stolt upp min bibliotekskasse och sa -Ja, det har vi.
-Då är det dom som tjuter tyvärr, det blir så ibland.
Jaha ja.
Vilket tvärsäkert system.
Sätt dit alla som lånar böcker på bibblan. Stabilt.
Denna gång var det helt lugnt. Jag minns dock en gång när jag och mamma varit på obs i mina ungdomsår då jag hade svart hår och svart smink.
Vi skulle gå ut från obs.
Det tjöt.
Det tjöt högt.
Alla tittade på oss.
Kassörskan tänkte inte ens tanken på att det kanske var mamma som var "den onda" i dramat. Hon pekade på mig och sa-Gå igenom igen, med sur röst.
Jag gjorde som jag blev tillsagd. Helst ville jag fly fältet trots att jag var oskyldig, bara för att jag hatar när folk som inte ens känner mig hatar mig. Jag såg verkligen både hat och förakt i kassörskans ögon.
Det hördes inte ett knyst när jag gick igenom "helvetets port"
Kassörskan viftade lite ointresserat med handen mot mamma och sa -jaja, gå igenom du med då.
Och det tjöt. PIP PIP PIP.
Både jag och mamma blev lika chockerade.
Dock visade det sig ( efter ordentlig genomgång av mammas väska) att det var en liten burk med hudkräm som pep. En nästan helt tom burk med hudkräm som mamma köpt massa månader tidigare.
Kassörskan sa- ja, det är ju så att vi avmagnetiserar bla bla bla, kan påmagnetiseras igen av sig själv bla bla.
Jag lyssnade inte så noga, det var förnedrande. Alla andra kunder tittade på oss med sina skarpa -Du är en simpel tjuv, din jävel-blick"


Det är därför jag inte återlämnat mina vantar.
VILKA VANTAR undrar ni nu, utom Sara som vet.
Jag köpte ett par vanliga nya vantar på h&m för nån vecka sen när jag och Maria gick på stan.
Ett par billiga vantar. 29; 50 om jag minns rätt.
En eller två dagar senare när jag skulle använda dessa vantar såg jag att deras "anti-stöld-grej" fortfarande satt kvar.
Ett sånt där "om du försöker bryta av mig så stritter det färg på dig-larm"
Jag betalade för dessa vantar, gick ut ur affären och mådde som en queen, men jag sparade dessvärre inte kvittot.
Sara tyckte jag skulle gå tillbaka med vantarna.
Och säga vadå?
"Jag lovar och svär vid min låtsaskompis farfars mosters kusins grav att jag betalade dessa vantar"
Nej, jag gick inte tillbaka med dem, jag slängde vantarna och köpte 2 för 40 på lindex istället.


Orka förnedra sig själv mer själv än nödvändigt.