Sara bestämmer

Jag och Sara har bestämt att vi hädanefter en gång i veckan ska skicka tre alternativ till varandra att blogga om, sedan har man en vecka på sig att publicera detta inlägg och sedan får man nya alternativ.
Mina alternativ denna vecka som Sara valde åt mig var: 1. Berätta om ditt bästa minne, ditt roligaste minne och ditt "jag saknar" minne.
2. Skriv om varför vintern är bättre än sommaren.
3. Skriv om spindlar och deras liv.


Jag valde alternativ 1.
Mitt roligaste minne är lite lurigt att bestämma vad jag ska välja, efter noga övervägande har jag valt att skriva om mitt och Lina J:s, bus på högstadiet. Vi hade varit på fotokurs som vi var en gång i veckan, tisdagkvällar om jag inte minns fel.
Efteråt spatserade vi omkring på Hemse och hamnade till slut vid skolan, där fick vi för oss att känna på dörren eftersom det lyste inne i korridoren, dörren var öppen och vi gick in.
Vi fortsatte nerför trappen till källaren, i ett av förråden fann vi Benjamin. Benjamin var ett sådant där låtsasskelett.

Vi släpade fnissandes upp Benjamin på övervåningen, gick in på den närmsta toaletten och placerade honom i sittande kisställning, sedan flydde vi med svansen mellan benen... asgarvandes. Vi hörde aldrig något mer om saken så jag har ingen aning om vem som fann Benjamin dagen därpå, kanske städtanten?

Ett annat roligt minne är när vi var i Stockholm med skolan i 9:an eller nåt.
Vi bodde på ett vandrarhem. Jag och Garre och nån mer delade rum, hur som helst så ville vi inte gå och lägga oss när vi blev tillsagda av läraren Sören... mest för att killarna fick dispans och fick vara vakna längre eftersom de absolut var tvungna att se nån match på tv, fruktansvärt orättvist ansåg vi. Vi såg hur två tjejer från en paralellklass gick in i ett rum där 4 killar från en annan skola bodde. Vi skvallrade om detta för Sören (bussigt va?) som genast såg till att åtgärda problemet, sedan började jag och Garre prata med dessa killar, som var väldigt roliga (men fula =P) och blev sittandes inne på deras rum 1-2 timmar tills det bankade på dörren. Jag och Garre gömde oss bakom denna dörr och in kom deras lärare, vi kunde inte sluta fnissa där vi stod så det var ju inte så konstigt att läraren till slut tittade bakom dörren och med bister stämma sade -Ni ska nog gå in till er nu.
Vi flydde skrattandes ut från rummet och då hörde vi någon som närmade sig med stora steg, vi fick för oss att det var Sören och sprang bort i korridoren, in i tjejernas dusch/toarum som visade sig ha ett väldigt halt golv, så halt att jag for omkull och gled en bra bit tills jag till slut slog huvudet i en öppen dörr och min färd tog stopp.
Efter att vi lugnat ner oss och slutat skratta gick vi till sängs, dagen efter hade jag världens bula.

Som bästa minne har jag valt att skriva om hur King kom in i mitt liv.
Jag hade velat ha en katt ett tag, abstinensen började växa i kroppen och min etta jag bodde i kändes fruktansvärt tom. Ett Bo blir inte ett Hem förrän man skaffar en katt, det är bara att inse.
Det var vinter så det var inte "högsäsong" på kattungar, men en dag sade Henke att hans släkting kände någon med en brittisk korthårig katt som behövde ett nytt hem p.g.a att denna katt hade svårt att acceptera att paret han bodde hos hade fler katter. Han slog dem visst, vilket resulterade i att Mr Slagskämpe fick spendera den mesta av sin tid avskärmad från alla andra katter vilket resulterade i att även paret kände att de inte kunde ge honom den tid och uppmärksamhet han förtjänade.
Detta lät verkligen som en katt som behövde ett nytt hem så jag och Andreas åkte för att hämta hem kissen på prov i några dagar.
Vi brummade iväg långt ut i Smålands djupa skogar, fyra mil bort från Kalmar, när vi väl lyckats hitta fram till huset (efter några felkörningar), klev jag ur bilen och hörde -Miaooooooo.
En bit längre bort såg jag en chokladbrun skapelse som jamade för fullt bakom ett nätgaller, jag gick fram och klappade denna vackra skapelse så gott det gick genom gallret. Mr Chokladbrun tryckte sig mot stängslet och försökte "buffla" tillbaka.
-Åh, jag hoppas det här är katten som jag ska få, sa jag till Andreas. Vi gosade med katten en stund till innan vi gick in i huset. Där träffade vi paret och deras andra katter, ca 5-8 stycken, alla samma ras alltså brittisk korthåriga.
Vi pratade en stund, de sa att katten som behövde nytt hem är den snällaste katten som finns, att han älskade människor men hade väldigt svårt för andra katter och kunde vara ganska svartsjuk, de sa att han hette Gipsy King in Concert men att han kallades King eller Gipsy, sedan sa de -Ska vi gå ut och titta på honom? Det är han som sitter ute i kattgården.
Obeskrivlig lycka spred sig genom hela kroppen.
Katten jag föll handlöst pladask för så fort vi klev ur bilen var min King. Jag faller i och för sig pladask för alla katter jag ser... men ändå =)
De följande dagarna ägnade jag helhjärtat åt King, han var extremt övergosig och följde mig vart jag än gick, till och med in på toa. Efter några dagar släppte hans "jag måste se vart hon är hela tiden" och han fick testa att gå ut lite själv. Det klarade han helt galant även om han bara var ute väldigt korta stunder i början...
Detta var då min och Kings kärlekshistoria och den slutar med ..."Och så levde dom lyckliga i alla sina dar" precis som sig bör.

Mitt jag saknar-minne behövs det ingen lång beskrivning för, jag saknar helt enkelt den tid då jag bodde så pass nära mina systrar att jag kunde träffa dem när jag ville, inte 3-4 ggr per år, det är alldeles för sällan. Det måste snart vara 10 år sen vi bodde i närheten av varandra alla tre sist? Jag längtar tills vi blir pensionärer, då ska vi ha varsitt hus bredvid varandra med våra respektiva och en himla massa katter. Detta vet inte mina systrar om... förrän nu, Surprise =P
Jag ska vinna på lotto, köpa massa mark någonstans i närheten av hav eller sjö, samt massa skog och sedan bygger jag varsitt hus till oss. It´s gonna be Awesome =)