En vacker varelse på vift

Jag fann en vän idag. En riktig vän. Det var på vägen hem från affären, utanför en port stod en stor, svart labrador (tror jag)
Han såg nedstämd ut. Ingen verkade vilja kännas vid denna vackra skapelse så jag stannade och började se mig omkring efter eventuell matte/husse. Båda terassdörrarna var öppna på varsin sida om porten där Mr Black Beauty satt. Jag misstänkte att han hörde hemma hos någon av dem, kanske varit utsläppt på lilla täppan och hoppat över staketet.
Jag gillar hundar, men har respekt för dem, eller okej det är väl snarare rädsla än respekt, så jag vågade inte gå förbi Mr Black Beauty in i porten för att plinga på och höra om någon ville kännas vid honom, men det vågade Daniel, så han gick fram och klappade vovven som reste sig upp och började gå mot mig. -Oh my god, tänkte jag och i målade upp en bild i huvudet om hur vovven skulle känna av min rädsla och göra slarvsylta av mig. När han kom fram bufflade han upp min arm så handen hamnade på hans huvud, sen satt han sig ner bredvid mig och tittade på Daniel som gick in i porten. Jag klappade hundhuvudet lite försiktigt och hunden tittade upp mot mig med sina stora ögon. Underbart vackra ögon.
Jag pratade lite med honom, frågade om han gått vilse och om han frös. Han svarade inte, bara tittade med de stora ögonen när jag klappade honom på huvudet.
Sen kom Daniel ut igen och ett par längst ner kom ut på sin lilla gård. De sa att de inte kände igen hunden men att de skulle ringa polisen och att han fick vara inne hos dem tills de fått någon klarhet i vart han hörde hemma. De ropade in Mr Black beauty som tittade på mig en sista gång innan han följde efter dem.
Jag hoppas allt ordnat upp sig till det bästa för denna perfekta skapelse. Hoppas han har ett underbart hem någonstans som han bara kommit på lite villovägar ifrån.


Jag undrar hur folk tänker när de ser en hund sitta helt ensam ute i kylan och bara fortsätter att gå.