Att längta efter sorg

Det är märkligt hur människor älskar hemskheter, hur de kämpar för att få vara en del av något tragiskt som hänt.

En ung man blir mördad på nyårsnatten och plötsligt verkar det som att alla var hans bästa vän?
Räcker det att man visste vem han var för att kunna se sig själv som nära vän?
Räcker det att man har en gemensam bekant för att kunna se sig själv som hans bästis?
Räcker det att man varit på samma fest nån gång?

Möjligtvis är det så att när det är något så fruktansvärt som mord med i ens död så kanske det räcker att man någon gång setts? Gått förbi varandra på staden utan att ens blickar ens mötts? Vi bor på en så pass liten kobbe att det är mer otroligt om man aldrig sett varandra än tvärtom så om det räcker att man någon gång varit på ungefär samma plats vid samma tidpunkt så antar jag att även jag förlorat en av mina bästa vänner?
Visst, jag kan inte placera honom med hjälp av varken namn eller foto, men vad gör det? Huvudsaken att jag får ta del av detta och känna smaken andra människors riktiga lidande.