Höjden av vidrighet

Jag läste överrubriken: Hennes katt misshandlades till döds.
Jag läste underrubriken: kom hem med tungan avklippt.


Sen läste jag inte längre, det var tillräckligt för att känna ett växande illamående i magen, som sura uppstötningar mot halsen.
Tillräckligt för att bilden av en katt med avklippt tunga skapades i mitt inre. Fick tårarna att börja rinna.


Kände ett tvång att kolla till Älsklingen, han låg där han legat de senaste timmarna.
Ihoprullad som en boll på stolen på uteplatsen.
Välmående och utan avklippt tunga.
Precis så som alla katter förtjänar att ha det.




Jag känner sällan hat mot människor jag aldrig träffat, på sin höjd irritation eller agg (Carola ligger i topp på min har-aldrig-träffat-men-ogillar-ändå-lista)
Men när jag läser såna hemska saker fylls hela mitt inre med blandade känslor av avsky, hjälplöshet och starkaste hat.
Avsky över det faktum att det finns människor som ens kan komma på tanken att göra något så sjukt.
Hjälplöshet för att jag inte kan förhindra det, för att jag inte kan rädda alla utsatta djur.
Hat för att det är en av de starkaste känslor man kan drabbas av som en blixt från klar himmel.


Om detta vore en rättvis värld vore denna mördade katt just nu sovande på en stol, ihoprullad till en boll.
Om detta vore en rättvis värld hade kattmördaren aldrig fötts.
Om detta vore en rättvis värld hade jag aldrig gråtit tårar av vanmakt.


Jag tycker inte om att säga att jag önskar att någon vore död, men denna kattmördare önskar jag så grov misshandel att han aldrig mer kommer kunna stå eller gå, aldrig mer kommer kunna lyfta sina händer mot någon, aldrig mer kommer kunna äta själv, pissa själv, inte kunna dansa, jobba, knulla, läsa, sjunga.
Jag önskar honom ett liv som ett kolli. Jag önskar han för alltid kommer behöva förlita sig blint på okända människor som matar honom, byter på honom, suckar över honom och hans patetism.
Jag önskar honom ett långt liv, minst femtio år till och jag önskar att han under dessa femtio år bara ska känna sorg, ensamhet och dödslängtan.
När så femtio år har gått önskar jag att han blir levande begravd.
Allt detta är det absolut värsta jag kan tänka mig.
För folk som honom vore det alldeles för lindrigt att bara få dö.