Falsksång

Håll för öronen =)

Jaha ja

Då gick man visst med i naturskyddsföreningen också.
Inte så lätt att säga nej när en trevlig dam ringer och säger att det bara kostar 24 kronor i månaden för att hjälpa till att rädda skog och mark och hav.
Älskade hav.
Så nu kan jag stoltsera med att jag bidrar till wwf, Forskning utan djurförsök, naturskyddsföreningen, djurens rätt samt att jag är tigerfadder.


Synd att jag är så lat, annars skulle jag engagerat mig mer än att bara låta folk plocka pengar från mitt konto i slutet av varje månad.

Gårdagen

Idag lyckades jag för första gången vakna och gå upp före Daniel, jag är imponerad!
Halv nio gick jag upp av någon märklig anledning.


Vi ska bege oss ut på shoppingrunda om ett tag.
Maxi, djuraffären och systemet.
Ikväll ska det bjudas på mat. Daniels mamma är det lyckliga offret.




Igår åkte jag och Maria ut till Christina och tittade på den lilla, får tyvärr inte lägga upp kort här på hur bedårande söt hon var eftersom Tina inte vill ha sin henne utlagt på webben, så ni får helt enkelt tro på mig när jag intygar att hon var söt


Innan gick vi på la stada en timme och letade bebiskläder, det är definitivt överskattat, tycker alla jämt pratar om hur kul det är att shoppa kläder till bebisar.
BULLSHIT!
Det var inte roande för fem öre.
Vi lyckades mest fastna på vuxenklädsavdelningarna, men inte ens där fanns det något att shoppa.
Alla vackra klänningar som jag såg innan jul, när jag var pank som en kyrkråtta, var puts väck =(


Vi hittade iallafall det bästa av allt på Coop. Årets första semlor. Två stycken för 31,90, det var inte billigt men ack så gott och totally värt det.


Det vi hittade till Linnea var en förpackning med sju vita body som det stog veckodagarna på samt att det var olika små figurer på varje, sedan ett par blåa jeans med rosa kant uppe och nere och sist men inte minst en rosa body med texten "Little Miss Perfect".
Christina verkade bli glad iallafall (or did she fake it? )


En mycket trevlig dag trots att vi alla var trötta och satt och gäspade ikapp.



Over and out

Taco-torsdag

Idag är det äntligen dags för taco. Som jag väntat och längtat.
Daniel påstår att det inte är mer än en månad sen sist, men det tror jag inte på, jag kommer ju inte ens ihåg när jag sist satte tänderna i en lök-tsatziki-fefferoni-jalapeno-sprängfylld tacos.




Har varit på konsum, hittade en bok som jag kände att jag var tvungen att införskaffa.
Skriven av en gotlänning, Bernt Bison Nilsson.

Nej, jag är inte dum...

...jag har bara lite otur när jag tänker

"Jädrans förbannade skitväder!"

Han hade skrivit olika i alla böcker men jag tyckte detta om skitvädret passade mig bäst.

"Vi gotlänningar är lite förmer än andra. Det betyder att vi vet hur det ska vara. Hur livet ska levas och slipstenar dras. Genomsnittligt har vi ett mera fördelaktigt utseende än övriga svenskar.

(...)

Ibland händer det att vi åker på semester till Turkiet och längtar hem.

På sommaren, när turisterna kommer, får vi stå i kö i affären. Det tycker vi är mycket roligt, för det får vi annars aldrig göra.

(...)

Vi är mycket klädmedvetna. Helst klär vi oss i storrutiga skjortor, urtvättade undertröjor och arbetsoveraller som det står "Källunge verkstad", "stoppa jakten på rabbis!" och "Gutar jär vackre" på."

Bådar gott, va? =)

Åh, ljuvliga lycka

Efter att i flera månaders tid slitit mitt hår p.g.a pengabrist, fick jag idag svar på mitt mejl till alfa-kassan.

PENGAR PÅ TORSDAG

Jag hatar att anse att pengar är viktigt, jätteviktigt. Men det kan inte förnekas.

Efter att ha lånat ihop pengar till räkningar och mat de senaste månaderna så inser jag hur viktigt det är.

Efter att gång efter gång fått höra från alfakassan att "nästa vecka ska vi ha tagit ett beslut" så har jag inte ens orkat bli arg längre.

Efter de sista samtalen har jag bara känt mig helt apatisk. Som om jag vore lobotomerad.

Herregud, jag minns inte ens när jag åt taco sist!

Tack vare Sara, Sofi, Ho och Thomas (i guess?) har jag lyckats överlevt och självklart Daniel som sett till att jag haft mat att äta.

Jag känner mig överlycklig. Bara att få betala tillbaka alla skulder känns som en tung börda som lyfts från mina axlar. Inte för att mina älskade familjemedlemmar pressat mig, tvärtom, det jag hört är -det spelar ingen roll om du inte kan betala tillbaka på ett tag osv, Sara skrev sist idag att jag inte behöver betala tillbaka allt på en gång, men det tänker jag definitivt göra.

Jag har inte ärvt den där genen som Lilla Miss Överdriv har. Den där genen som gör att hon kan låna och låna och aldrig känna någon större press att ens betala tillbaka när hon lovat.

I´m gonna pay you all back, nu på torsdag, sen tänker jag åka ner på stan och träffa Maria och handla bebiskläder för att sedan brumma vidare till Väskinde och titta på Christinas underverk.

På kvällen kommer jag äta taco, det är en sak som är säker!

Taco med så mycket starka grejer att jag inte kommer få sova p.g.a magknip.

It will be GREAT!

För några år sedan vann en gotlänning 122 miljoner.

Han valde att fira genom att gå på fik. Han köpte kaffe och en kaka.

Jag minns att jag tänkte att vissa människor vet verkligen inte hur man firar.

Själv firar jag med att dricka te med socker istället för suketter som jag vanligtvis har.

FEM sockerbitar. Det ni.

Jag antar att jag inte heller är så bra på att fira? =)

Jag tog med mitt översockrade te för att ta en cigarett. Satte mig på en blöt stol. Jag kände hur kallt det blev om rumpen-stumpen, men jag satt kvar och kunde trots detta bara känna lycka.

Tänk vad lite pengar kan göra.

Med huvudet i det blå

Det är inte alltid så skoj att vara konstant förvirrad som man kanske kan tro.
Idag t.ex. skulle jag gå bort till Terra Nova och kolla min post (har kvar postfacksnyckeln)
Först skulle jag ut och slänga sopor, insåg att det var alldeles för kallt att inte ha vantar, det började sticka av kyla i fingrarna redan under vägen till soporna, upp för trapporna igen och åtgärda problemet.
Vägen till Terra Nova som vanligtvis tar 5 minuter tog idag en kvart pga extrem halka.

Väl framme tog jag av mig vantarna och la dem i kassen jag hade med mig med en oboýburk som jag lyckats sno från Jossa =P

Insåg att jag (mitt dumma spån) istället för att behålla postfacksnyckeln lyckats behålla tvättlåsnyckeln. Suck.

Gick ut på baksidan för att lägga burken på Jossas uteplats men porten var igenfrusen så jag kom inte in.
Skickade då över kassen över det höga staketet istället, när detta var gjort och jag skulle gå hemåt igen så kom jag på att mina vantar låg i kassen...
Dubbelsuck.
Och staketet är som sagt högt, för högt för att Miss-vig-som-ett-kylskåp ska kunna slänga sig över och hämta vantarna.

Det var bara att halka hemåt helt vantlös.

Det stack som tusen nålar i fingrarna hela vägen och väl hemma igen så kändes det som att det brann inuti händerna.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

JAG HATAR VINTERN!!!

Att längta efter sorg

Det är märkligt hur människor älskar hemskheter, hur de kämpar för att få vara en del av något tragiskt som hänt.

En ung man blir mördad på nyårsnatten och plötsligt verkar det som att alla var hans bästa vän?
Räcker det att man visste vem han var för att kunna se sig själv som nära vän?
Räcker det att man har en gemensam bekant för att kunna se sig själv som hans bästis?
Räcker det att man varit på samma fest nån gång?

Möjligtvis är det så att när det är något så fruktansvärt som mord med i ens död så kanske det räcker att man någon gång setts? Gått förbi varandra på staden utan att ens blickar ens mötts? Vi bor på en så pass liten kobbe att det är mer otroligt om man aldrig sett varandra än tvärtom så om det räcker att man någon gång varit på ungefär samma plats vid samma tidpunkt så antar jag att även jag förlorat en av mina bästa vänner?
Visst, jag kan inte placera honom med hjälp av varken namn eller foto, men vad gör det? Huvudsaken att jag får ta del av detta och känna smaken andra människors riktiga lidande.