Åh, ljuvliga lycka

Efter att i flera månaders tid slitit mitt hår p.g.a pengabrist, fick jag idag svar på mitt mejl till alfa-kassan.

PENGAR PÅ TORSDAG

Jag hatar att anse att pengar är viktigt, jätteviktigt. Men det kan inte förnekas.

Efter att ha lånat ihop pengar till räkningar och mat de senaste månaderna så inser jag hur viktigt det är.

Efter att gång efter gång fått höra från alfakassan att "nästa vecka ska vi ha tagit ett beslut" så har jag inte ens orkat bli arg längre.

Efter de sista samtalen har jag bara känt mig helt apatisk. Som om jag vore lobotomerad.

Herregud, jag minns inte ens när jag åt taco sist!

Tack vare Sara, Sofi, Ho och Thomas (i guess?) har jag lyckats överlevt och självklart Daniel som sett till att jag haft mat att äta.

Jag känner mig överlycklig. Bara att få betala tillbaka alla skulder känns som en tung börda som lyfts från mina axlar. Inte för att mina älskade familjemedlemmar pressat mig, tvärtom, det jag hört är -det spelar ingen roll om du inte kan betala tillbaka på ett tag osv, Sara skrev sist idag att jag inte behöver betala tillbaka allt på en gång, men det tänker jag definitivt göra.

Jag har inte ärvt den där genen som Lilla Miss Överdriv har. Den där genen som gör att hon kan låna och låna och aldrig känna någon större press att ens betala tillbaka när hon lovat.

I´m gonna pay you all back, nu på torsdag, sen tänker jag åka ner på stan och träffa Maria och handla bebiskläder för att sedan brumma vidare till Väskinde och titta på Christinas underverk.

På kvällen kommer jag äta taco, det är en sak som är säker!

Taco med så mycket starka grejer att jag inte kommer få sova p.g.a magknip.

It will be GREAT!

För några år sedan vann en gotlänning 122 miljoner.

Han valde att fira genom att gå på fik. Han köpte kaffe och en kaka.

Jag minns att jag tänkte att vissa människor vet verkligen inte hur man firar.

Själv firar jag med att dricka te med socker istället för suketter som jag vanligtvis har.

FEM sockerbitar. Det ni.

Jag antar att jag inte heller är så bra på att fira? =)

Jag tog med mitt översockrade te för att ta en cigarett. Satte mig på en blöt stol. Jag kände hur kallt det blev om rumpen-stumpen, men jag satt kvar och kunde trots detta bara känna lycka.

Tänk vad lite pengar kan göra.

Med huvudet i det blå

Det är inte alltid så skoj att vara konstant förvirrad som man kanske kan tro.
Idag t.ex. skulle jag gå bort till Terra Nova och kolla min post (har kvar postfacksnyckeln)
Först skulle jag ut och slänga sopor, insåg att det var alldeles för kallt att inte ha vantar, det började sticka av kyla i fingrarna redan under vägen till soporna, upp för trapporna igen och åtgärda problemet.
Vägen till Terra Nova som vanligtvis tar 5 minuter tog idag en kvart pga extrem halka.

Väl framme tog jag av mig vantarna och la dem i kassen jag hade med mig med en oboýburk som jag lyckats sno från Jossa =P

Insåg att jag (mitt dumma spån) istället för att behålla postfacksnyckeln lyckats behålla tvättlåsnyckeln. Suck.

Gick ut på baksidan för att lägga burken på Jossas uteplats men porten var igenfrusen så jag kom inte in.
Skickade då över kassen över det höga staketet istället, när detta var gjort och jag skulle gå hemåt igen så kom jag på att mina vantar låg i kassen...
Dubbelsuck.
Och staketet är som sagt högt, för högt för att Miss-vig-som-ett-kylskåp ska kunna slänga sig över och hämta vantarna.

Det var bara att halka hemåt helt vantlös.

Det stack som tusen nålar i fingrarna hela vägen och väl hemma igen så kändes det som att det brann inuti händerna.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

JAG HATAR VINTERN!!!

Att längta efter sorg

Det är märkligt hur människor älskar hemskheter, hur de kämpar för att få vara en del av något tragiskt som hänt.

En ung man blir mördad på nyårsnatten och plötsligt verkar det som att alla var hans bästa vän?
Räcker det att man visste vem han var för att kunna se sig själv som nära vän?
Räcker det att man har en gemensam bekant för att kunna se sig själv som hans bästis?
Räcker det att man varit på samma fest nån gång?

Möjligtvis är det så att när det är något så fruktansvärt som mord med i ens död så kanske det räcker att man någon gång setts? Gått förbi varandra på staden utan att ens blickar ens mötts? Vi bor på en så pass liten kobbe att det är mer otroligt om man aldrig sett varandra än tvärtom så om det räcker att man någon gång varit på ungefär samma plats vid samma tidpunkt så antar jag att även jag förlorat en av mina bästa vänner?
Visst, jag kan inte placera honom med hjälp av varken namn eller foto, men vad gör det? Huvudsaken att jag får ta del av detta och känna smaken andra människors riktiga lidande.

Kassa kassar

Började att gå med två tunga papperskassar och en överfull ryggsäck bort till daniels lägenhet förut.
Hängde papperskassarna på varsitt styre på min tjusiga cykel och började traska (det var för ostabilt att cykla med kassarna på styrena)
Tänkte i mitt stilla sinne -det här går ju alldeles utmärkt och det gjorde det också, den första biten iallafall.
Tills jag var vid huset innan Daniel och ena kassens handtag gick sönder (inte allt för chockerande då styret var blött, papper och vatten har ju en tendens att inte gå så bra ihop)
Lyfte upp kassen på pakethållaren och vinglade vidare, försökte styra cykeln med ena handen samtidigt som jag höll min andra hand på den andra kassen.
När jag skulle svänga in till Daniels port så gled den bakre kassen ur min trygga hand med en duns ner i backen.
Började krångla med att få upp den och ställa ifrån mig cykeln samtidigt, då kom en sork i sina bästa år (det vill säga ungefär i min ålder) ut genom porten och höll upp dörren för mig. Jag kände stressen växa inom mig och sa - Det här kan ta lite tid så feel free to släppa dörren (ja, jag pratar svengelska med främlingar)
-Det är lugnt, svarade han och stod kvar.
Jag började slita i kassen som hängde på handtaget som givetvis fastnat så det hela slöt med att jag slet sönder ena handtaget på den också, i ren stress.
Sedan bar jag först in den ena kassen och sen den andra.

-Tack så mycket, sa jag.
-Det var så lite, svarade han och gick.

Han uppfattade nog inte ironin i min röst.

Up and away

Vi gick och la oss klockan 21, Daniel, King och jag.
Låg på hans arm och pratade en stund samt med en chokladbrun uppenbarelse liggandes på min mage. Himmelriket.
Efter ett tag sov alla... utom jag.

Gick upp igen, kände att jag inte skulle kunna somna än på ett tag ändå, chokladbruna uppenbarelsen följde med.

Nu ser jag på Hell´s kitchen i brist på annat.
I love Hell´s kitchen men har dessvärre sett alla säsonger.
Gordon Ramsay verkar hur stabil som helst, önskar jag vore lite mer som han. Lite äldre, lite bättre på matlagning, lite rikare och framför allt bättre på att säga till på skarpen.
Vore skönt att skrika och vråla lite oftare.





Läste på aftonbladet att år 2010 kommer eventuellt 50-öringarna att försvinna, det vore då på tiden. Fy fan, vad tradigt det är att ordna med värdelösa 50-öringar, BORT med skiten.





Snart är det då jul,
efter julen följer friheten.

Evigheternas evighet

"Alla våra kundtjänstmedarbetare är fortfarande upptagna, vi vill påminna dig om att alfakassan har sekretessbestämmelser och därför inte kan svara på frågor som rör andra än dig själv, har du frågor i ett ärende som gäller någon annan person måste du ha en fullmakt från den personen.

Din placering är nummer sjuhundranitton i kön."

Gottegrisar och Lussekatter